Västerås satsar på tillsyn på distans!

Postat maj 08, 2016 av Magnus Westlander Demenscentrum.se

 

Efter att demensboendet Klockarkärleken upphörde med låsta dörrar bär många av de boende passagelarm. Ett bra sätt att öka livskvaliteten anser Västerås stad. Men användningen är inte okontroversiell.

På Klockarkärleken i Västerås är låsta dörrar numera ett minne blott. Sedan ett par år tillbaka kan de boende röra sig fritt mellan våningsplanen och gå ut i trädgården på egen hand. Nyordningen förbereddes med personalutbildningar och förändringar i den fysiska miljön men också med passiva passagelarm.

– Passagelarmen bidrar till ökad trygghet och livskvalitet för de som har problem med att orientera sig och som samtidigt har stora rörelsebehov. Men innan larmet får användas görs alltid en individuell bedömning av den boendes tillsynsbehov, säger Ulrika Stefansson, som har varit projektledare för ”Välfärdsteknologi på äldreboende” i Västerås stad, se faktaruta.

På Klockarkärleken bor 39 äldre personer med demenssjukdom. Ungefär hälften av dem bär en passiv larmsändare, oftast i ett armband runt handleden. Larmet aktiveras när personen passerar utgången till trädgården eller en annan förinställd plats i huset.

En signal skickas då till personalen på personens hemvist eller till resursteamet som arbetar på alla våningsplan. I sina portabla mottagare kan de avläsa både vem som bär larmet och var personen befinner sig.

– Den som svarar på larmet går då för att möta upp. Om den boende befinner sig i trädgården och är nöjd med det försöker vi se till att hon får stanna kvar, tillsammans personal och kanske med några andra boende. Känner hon sig däremot vilsen och vill gå till sin lägenhet, ja då hjälper vi henne att hitta tillbaka, säger Ulrika Stefansson.

De passiva passagelarmen är ett led i Västerås stads satsning på trygghetsskapande teknik. Dit hör även nattlig tillsyn med kamera. Utvecklingen inom detta område går snabbt men implementeringen krockar ibland med gällande lagstiftning. De juridiska hindren för ny teknik rör främst begreppet samtycke.

Om en person informeras om ett passivt larm och sedan tackar ja till att bära det är i princip allt i sin ordning – personen har gett sitt samtycke. Problemet uppstår när det handlar om personer med nedsatt beslutsförmåga. Hur kan en äldre man i medelsvår demensfas uttrycka sitt samtycke? Går det att försäkra sig om att han förstår innebörden av den tekniska lösning som erbjuds. Tveksamt enligt Socialstyrelsens jurister som har menat att det saknas lagstöd för att få använda passiva larm.

Bakgrund: Välfärdsteknologi på äldreboende

Projekt Välfärdsteknologi på äldreboende drivs av Västerås stad sedan 2013 och syftar till att bidra till ökad aktivitet, trygghet och delaktighet. Samma år fick Myndigheten för delaktighet (MFD) ett regeringsuppdrag som handlade om att förebygga och minimera begränsnings- och tvångsåtgärder inom vård och omsorg. MFD erbjöd några kommuner, däribland Västerås stad, att bedriva försöksverksamhet i syfte att ta reda på om välfärdsteknologi och miljöanpassningar kan minska anvädningen av tvång och begränsningar i vården av personer med nedsatt beslutsförmåga. I försöksverksamheten ingick bland annat demensboendet Klockarkärleken.
 

Västerås stad gör en annan tolkning av lagen. Här har äldrenämnden beslutat att äldre personer med nedsatt beslutsförmåga, och som inte uttryckligen kan lämna sitt samtycke, ska kunna få ta del av bland annat passiva larm om de ökar deras trygghet och livskvalitet. Västeråsmodellen, som den har kommit att kallas, bygger på en rättslig analys och förutsätter en individuell behovsbedömning.

– Det handlar alltså inte om en slentrianmässig utskrivning av passagelarm, betonar Ulrika Stefansson som betraktar passagelarmen som en metod mer är en teknik.

– En behovsbedömning avgör vilken typ av tillsyn som är bäst i det enskilda fallet. Det beror till exempel på vilka kognitiva symptom och fysiska funktionsnedsättningar personen har. Hela vårdteamet deltar i denna bedömning. Personens behov av tillsyn följs upp kontinuerligt i vardagliga situationer och på återkommande teamträffar.

Passagelarmen kan ställas in så att de aktiveras på olika bestämda platser. Även här görs individuella bedömningar. En del äldre har behov av personlig tillsyn redan när det lämnar sitt våningsplan, berättar Ulrika Stefansson, andra först när de går utanför huset.

I ett fåtal fall har boende på Klockarkärleken protesterat när personalen försökt fästa larmsändaren runt handleden.

– Då erbjuder vi dem att bära det i ett band runt halsen eller på något annat sätt, det brukar fungera. Men om personen även då protesterar så tolkar vi det som att hon inte samtycker – och då ska hon förstås inte ha något larm, säger Ulrika Stefansson.

 

Jeanna Thorslund, tidigare stadsjurist i Västerås, ligger bakom den rättsliga analys som Västeråsmodellen vilar på. I korta drag handlar den om att skilja på åtgärder som hindrar personer och åtgärder för att iaktta.

En låst dörr är ett hinder och därför en tvångs- och begränsningsåtgärd som inte ska förekomma på ett demensboende. Nattillsyn med kamera och passiva passagelarm används däremot för att iaktta personen och kan ses som ett alternativ till att personal håller uppsikt. Om sådan trygghetsskapande teknik bör användas får bedömas från fall till fall.

– Principen för bedömningen i Västeråsmodellen liknar den som används när beslut tas om övervakningskameror på offentliga platser. Graden av intrång i personens integritet vägs mot teknikens möjliga vinster för den enskilde i form av till exempel ökad trygghet och större möjligheter att röra sig fritt , säger Jeanna Thorslund som numera arbetar som jurist på Sveriges Kommuner och Landsting.

Jeanna Thorslund påpekar att vi accepterar att det dagligen sker intrång i personers integritet på demensboenden – som ett led i en god omvårdnad och utan att ett tydligt samtycke behövs. Ett par exempel är journalföring av personuppgifter och personal som går in i en persons rum mitt i natten, för att se till att allt är ok.

– Att det istället handlar om åtgärder som bygger på teknik borde inte ändra något i sak. Här har lagstiftningen inte hängt med, säger Jeanna Thorslund som efterlyser ett tydligare regelverk.

 

Kanske är en förändring också på gång, åtminstone i tolkningen av lagen. På webbplatsen Kunskapsguiden.se – under temat Tvång och begräsningar – har Socialstyrelsen sammanställt frågor och svar om bland annat användningen av passiva passagelarm.

Här sägs att personer med demenssjukdom som har kommunikationssvårigheter ”kan genom sina reaktioner visa hur de upplever en viss åtgärd. Detta får i sådana fall vara vägledande för ställningstagandet om samtycke föreligger eller inte”. Alltså, ungefär så som Västerås stad ser på det.

 

När Inspektionen för vård och omsorg (IVO) är ute på tillsynsuppdrag ser den bland annat till syftet med att trygghetsskapande teknik används. Det får inte vara en ersättning för undermåliga lokaler eller för att det är brist på personal betonar Kaisu Kull, inspektör vid IVO.

Kaisu Kull– Centralt i sammanhanget är också i vilken grad tekniken inskränker personens integritet, liksom om det har gjorts en individuell bedömning av behoven, säger hon.

Kaisu Kull håller med om att Socialstyrelsens föreskrifter är svårtolkade när det gäller användningen av passiva larm, kameratillsyn och annan trygghetsskapande teknik. Men det ser hon inte bara som ett problem.

– Det kan vara svårt att formulera en föreskrift om detta på ett bra sätt, så att den inte leder till att tekniken missbrukas. Som det är nu tvingas kommunerna tänka sig för noga och motivera varför en viss teknik ska användas. Och det är ju på många sätt bra, säger Kaisu Kull.

Magnus Westlander